Undrar om det finns någon mer som är som mig... så sjukt nervös så fort jag ska göra något.
Hjärtat bankar fort och funderingarna kommer. Är så rädd att något ska hända när man reser. Kan bli nervös bara av att åka till Falun...skratt... och det är en resa på 1,8 mil.
Jag har jobbat med mig själv mycket att komma över denna jobbiga känsla, det går framåt, men mycket finns kvar ändå. När jag skulle resa med jobbet, så skulle vi flyga från Dala airport till Göteborg.. jisses.. En annan satt och skrev brev till pappi, bror och min älskade son. För tänk OM!!!!
Min rädsla i grund och botten är nog att jag själv vet hur ont det gör att någon man älskar bara försvinner. Min mammis rycktes ju bort så fort... jag väntade hem henne från sjukhuset, men hon kom aldrig hem igen.
Sånt sätter sina spår i hjärtat och i hjärnan.
Men jag ska verkligen skärpa mig, jag måste leva, andas och känna lyckan i mig.
Det är första gången på 10 år jag ska iväg utomlands. Sist hade jag min älskade son i magen.
Nu ska jag åka med min finaste härligaste kille. Som jag älskar så mycket. En vecka av mys, vacker omgivning och vi ska bara andas och känna nuet.
Jag kommer önska mig själv en trevlig resa. Och Viveka... Andas, lev och njut.
Dagen D kommer men inte än. För du har ju nyss fått reda på att du inte bär på cancer genen som du varit rädd för i 24 år.... Så nu jäklar.. LEV!!!!
Kram kram från hjärtat
Finaste vännen du är för go hehe...det kommer såklart att gå dunderbra, passa på & njut av er ensamtid, kärlek <3
SvaraRadera