För 24 år sen när jag var fyllda 14 år så försvann min mamma. Hon hade varit in och opererat sig för bröst cancer för 2:a gången. Men hon kom aldrig mer hem. Jag minns så väl telefonsamtalet jag fick på morgonen då jag sovit hos en vän. Kom hem sa dom.. så jag cyklade hem till min mamma istället för att åka upp till pappa. Väl hemma så möttes jag av min moster som var där på besök, min pappa, min bror och en präst. Dom berättade att mamma var borta!!!! Vad då borta?? Nej jag väntar ju hem henne, vi ska ju mysa som vanligt, och jag ska ta så väl hand om henne när hon kommer hem. Nej Viveka hon är borta...
Där försvann jag med....Inte äns på begravningen ville jag förstå att det var hon. Jag och min bror hade på oss vita kläder.. det var för att mamma var en underbar mamma, hon var vårat ljus.
Nu sitter jag här 24 år senare och jag har äntligen tagit tag i en jobbig bit i mitt liv. Jag har liksom levt mitt liv igenom mamma ändå. Det jag minns av henne har jag själv levt upp till. Men hur gör jag nu då?? Hon dog när hon var 39 år.. Jag blir ju 39 nu i Februari.. Jag kommer överleva min mamma och det känns lite skrämmande. Känner mig vilsen, men vad händer nu då???
Eftersom jag har trott sen jag var 14 år att jag kommer dö när jag är 39 i bröst cancer så har jag varit till Uppsala förra året med min väninna. Doktorn berättade att dom ska först leta reda på mammas prover, sen blir det som att läsa en bok, fast bokstav för bokstav... och sen på "sidan" 352 så kan dom hitta den felande genen. Och då får jag komma tillbaka och ta ett prov och se om jag oxå har ärvt den. Om inte jag har den så kan min bror ha den.
Och han har tre goa töser som iallafall kan välja när dom blir 18 om dom vill undersöka sig.
Om jag nu har denna gen så har jag redan bestämt mig. Jag tömmer brösten. Skrapar ur allt och tjoff så har jag 80% större chans att slippa få bröst cancer. Men jag måste även ta bort livmodern. För tydligen har dom ett samband.... Jaha... Ren skrapad totalt... men ändå vid liv och det är det viktigaste.
Jag vill inte dö ifrån min son, lämna honom utan mammi... för fy så ont det har gjort. Så många frågor om livet man inte fick något svar på. Mammas famn är ändå mammas famn och den är skön att krypa upp i vilken ålder man än är i.
Så snart inom 6 månader så vet jag vad som händer... Tuttar eller inte tuttar.. Men för mig är det numera ingen fråga, jag vet svaret..
Kram kram från mig. Orolig men vid gott mod
Kära älskade Vivvi!!
SvaraRadera<3 Jag kan aldrig ens tänka mej hur jobbigt det måste varit för dej... D räckte m att läsa det här å tårarna trilla! Mamma, henne tar man för givet på nå vis... Hon ska ju alltid finnas vid ens sida, när man ramlat å skrubbat knäna under första cykelturen, när man pirrigt går till skolan första dagen, när man får sitt hjärta krossat för 1a, 2a, 3e osv gången, när man sen äntligen träffat rätt, får barn, gifter sej..... för att inte tala om alla storhelger när man alltid får komma hem till mamma å äta hennes mat... Ingen är ju så god som hennes....
Jag önskar att det fanns nåt, vad som helst som jag kunde säga lr göra för att underlätta lr bära din smärta...
Jag hoppas att du säger till om d finns nåt!!
Jag tycker iaf att du är en underbar människa å mamma, jag är mycket glad att jag fått tillfälle att lära känna dej... D vill jag du ska veta! <3
Må så gott älskade vän å må solen, lyckan å den stora kärleken ALLTID lysa i ditt ansikte!!
Kram Kana
Men åh Karin nu får du mina tårar att trilla med. Tack fina goa dej. Jag är så tacksam att få ha dig som vän.
SvaraRaderaDet här kommer bli bra det vet jag. Jag ska aldrig ge upp. Livet och min son är så viktiga.
Tur mamma alltid är med mig ändå i hjärtat, men nog är hon saknad alltid.
Stor kram och dito till dig. Du är underbar och så underbart fin.
Åhh mamma Barbro. När jag tänker tillbaka på våra mammor på den tiden tyckte man att dom var jättegamla men här är vi nu i typ samma ålder och är inte alls gamla mycket konstigt, hur gick det till....iaf så tror jag att Babsan har varit här hela tiden för att titta till dig & framförallt din son : Jag har mer varit pappas flicka så för mig att förlora honom var/är grymt jobbigt, men även om han va 64 så kändes det för tidigt men det blir väl aldrig någon rätt ålder för att förlora någon man älskar...Jag tror att de man älskat tar emot en när man går vidare så då möts ni igen du & fina mamma Barbro tills dess lev utav bara helvete min älskade fina underbara vän..Älskar dig <3
SvaraRadera